Kan inte sova... Ligger och funderar och tänker... Undrar hur länge det ska göra ont... Hur lång tid det ska ta för mig att släppa taget och kunna gå vidare, kunna vara lycklig..

Samtidigt som jag ligger och tänker sånna tankar och tycker synd om mig själv får jag plötsligt dåligt samvete. Här ligger jag, en ung och frisk tjej i min egna lägenhet i en fin stad i ett land långt borta från krig och svält och elände.
Vad har jag att klaga på egentligen? -Ingenting! Mitt liv kunde vara så fruktansvärt mycket värre, men ändå gör jag inget annat än att ligga och tycka synd om mig själv i natt.
Jag måste försöka bli starkare, kunna gå vidare, lära mig att uppskatta även de minsta sakerna här i livet, för utan de där små men ack så betydelsefulla sakerna är finns det inte mycket av värde kvar att leva för i livet.
"You dont know what you have until it's gone" sägs det, och jag ber till gudarna att jag aldrig kommer behöva säga dom orden högt!